Sanny

Igår hade jag min gottedag vilket jag inet brukar ha en Fredag, men jag var såååå sugen igår och det kändes som kroppen SKREK efter god mat och gottis. Har tränat 8 dagar rad och ätit för lite. Brukar äta gotte på lördag eller söndag men då är jag oftast inte SÅ sugen på godis för att jag FÅR äta, men när jag inte får så är jag så sugen, och jag tror att man funkar så i alla lägen faktiskt :)

Sitter och äter min müsli nu och dricker grönt te för att snart bege mig mot gymmet. Senare ska jag fika med Alexandra som jag saknat så mycket. Därefter blir det middag i Bjuv och ikväll blir det bio. Jag har redan köpt biljetter till nästa helg med till Mission Impossible. Imorgon ska vi försöka komma ut och fotografera lite och testa våra nya kameror. Ska även försöka hinna träffa Sabbi som är hemma några dagar från Stockholm. Hon ska på intervju på måndagi Helsingborg. Om allt går bra så kommer vi jobba inom samma koncern snart. Älskar dig Oufki <3 Förhoppningsvis kan vi boka vår resa till....... snart ;)

Är stolt över mig själv när jag tänker på vissa saker. Jag vet vad jag vill, och jag strävar alltid efter att uppnå mina mål. Jag slutar aldrig att kämpa, och jag är glad över att jag är så envis som jag är. Har nog mina föräldrar att tacka då Mamma var hur envis som helst, men jag tror att Pappa är mer envis faktiskt, det har jag ju märkt kan man säga. Hur som helst, jag ser möjligheter och jag är inte nöjd förrän jag står på toppen av berget och skriker " JAG KLARADE DET" Än så länge håller jag på att klättra upp för det. Jag har kommit en bit på vägen. Man ska aldrig SLUTA försöka, då är man svag.

Jag har inte haft ett lätt liv, jag tänker inte klaga då det alltid finns någon som har det värre, men jag måste säga att det räcker att det går neråt ett litet tag så börjar man falla. Min mamma gick bort när jag precis fyllt 20 år och hon 50 år. Jag var fortfarande en liten flicka som behövde min mamma i mitt liv. Jag var inte redo, och det var inte hon heller. Ända sen hon gick bort så har jag haft svårt för att finna lycka och en mening med livet. Jag har varit förvirrad länge. Jag behöver henne fortfarande i mitt liv, jag behöver få ringa henne, jag behöver få komma hem till henne och bara sitta där och känna mig trygg. Jag känner mig fortfarande som en liten flicka som behöver henne, men jag kommer aldrig att få tillbaka henne. Jag har börjat acceptera det, och det är ett steg framåt, men jag kommer aldrig leva lyckligt fullt ut. Jag kommer alltid att ha ett ärr i hjärtat och hjärnan efter hennes bortgång.
Jag fick reda på att jag hade en underfunktion i min sköldkörtel vilket innebär tabletter livet ut. Min kropp var helt förstörd innan jag fick min diagnos. Jag var sur, hade ont i huvudet konstant, trött hela tiden, kunde inte tänka ordentligt, koncentrations svårigheter och frös hela tiden osv. Idag kan jag inte påstå att jag är helt återställd efter 3 doshöjningar. Ska öka den snart igen men måste ta blodprov.
Jag har ingen familj längre (förutom M och Ella). Att ha en familj betyder mycket då det är dem som får en att känna sig trygg.  Men jag har hellre ingen familj, än en familj som beter sig uselt. Det betyder att jag ska ta mig igenom mitt liv på min egen hand, MEN jag skulle ljuga om jag säger att jag inte saknar dem. För det gör jag, och trots att jag inte ser dem som min familj längre så älskar jag dem ändå. Ella kommer jag alltid finnas för. Hon betyder allt för mig. Hon är min lilla prinsessa och jag kommer aldrig att svika henne eller vända ryggen. Den kärlek jag har för henne är svår att beskriva, när jag ser henne le så smälter mitt hjärta. Det måste vara helt underbart när man får egna barn då. Eftersom hon inte har någon pappa så tänker jag vara den bästa fastern hon har. Hon har bara mig på den sidan av familjen och jag tänker hjälpa henne med allt i livet. För det är det familj gör. Jag vill inte att hon ska känna sig övergiven.

"När du faller, gör allt för att ta dig upp igen"

//Sanny