Sanny

...för att allt ska bli bra igen. Drömde om min kära mamma inatt igen. Jag kommer ihåg att jag var så glad, att hon fanns där. Det var precis som förr i tiden, hon stod och gjorde te till oss och jag satt vid bordet och pratade med henne. Hon hade på sig sin blåa morgonrock och allt var helt underbart. Jag ÄLSKAR mina drömmar med mamma, det är bara då jag kan få se henne och prata med henne. Igår var det 5 månader sen hon lämnade oss. Tiden går riktigt fort! För fort, jag känner att jag hinner inte med allt känslomässigt. Jag har alltså fortfarande inte fattat det. Jag sitter och väntar på henne. Min psykiska sida inser inte. Jag tycker bara allt är så orättvist. Jag saknar min mamma, jag saknar en kvinna i mitt liv. Allt är bara tomt och jag är inte stark för fem öre. Rädslan att leva utan min mamma, är stor. Jag kommer aldrig mer få åka utomlands med henne, jag kommer aldrig mer få krama henne, jag kommer aldrig mer få skratta med henne eller fira nyår eller jul med henne. Julen lär bli värst, jag VÄGRAR. Jag vill inte fira jul utan min mamma, men jag tänker försöka lite för min pappas skull! Han är helt underbar, han kämpar hårt med mig, han märker att jag e svagare än någonsin.
- Jag tänker vara din mamma och pappa nu. Jag tänker hjälpa dig!  TACK PAPPA!
Mamma kan du inte bara komma tillbaka istället, så blir mitt liv helt igen. Jag orkar inte leva såhär mer, jag är inte lycklig alls. Kommer det alltid vara såhär? Innan insåg man inte hur det verkligen skulle kännas. Jag var en kall jävla idiot som bara tänkte på mig själv. Jag tog allt så jävla lätt när du ville prata med mig. Jag tänkte alltid - mamma gnäll inte du kommer klara dig, du kommer inte dö nu.
Det var ju helt omöjligt för mig att förstå att min mamma skulle lämna mig så tidigt, hon hade ju ändå kämpat så länge.. hon var ju stark.  Men har insett nu att ibland handlar inte allt om att vara stark, man överlever inte för att man är stark inombords. Men det är orättvist för en person som verkligen kämpar för sitt liv och verkligen visar att man vill leva, för att man tycker om livet och för att man lever FÖR ngt, i detta fallet, sina barn.! Min mamma kommer aldrig få uppleva mina barn eller martins barn, det som jag så gärna ville, jag ville se hennes min när hennes barnbarn log mot henne i hennes famn.
Min mamma hade bara upplevt halva sitt liv. Den andre delen, att bli gammal och se på sina barnbarn då ??? Varför fick hon inte uppleva det för? Jävla SKIT!!!!!!!!!!
I mina drömmar så har mamma pratat till mig som att " Jag måste gå vidare, utan henne"  Men hur ska det gå? HUR ? Jag vill ju inte gå vidare utan henne, jag vill ha min mamma, det är det ända jag vill. Jag vill att hon gör mig lycklig igen genom att komma med sina goda skämt. Jag vill spola tillbaka tiden 10 år, då hade jag gjort allt så mycket annorlunda om jag hade vetat hur det hade slutat detta året.  Jag hade tagit vara på varje SEKUND i mitt liv då. Jag hade varit världens bästa dotter. Nu lär jag istället få sitta och plåga mig själv genom att tänka på hur grym jag har varit mot min mamma ibland. FAN varför tänker man inte på sånt när man har ngn vid sin sida, man tänker alltid på det när dom försvinner. Men jag har iaf lärt mig nu att tänka på det i förväg. Döden fräter sönder banden direkt och då kan man inte göra ngt åt saken.
Att förlora sin mamma när man är 19 år är obeskrivligt. Det är så smärtsamt att man knappast kan beskriva det med NÅGOT. Det går inte att jämföra med någon annan känlsa heller. När jag tänker på det motsatta - Att ett barn dör tidigt ( Mommo, Daniel, Erik, Christian) så kan jag tänka mig hur föräldrarna mår, det måste vara fruktansvärt och jag tycker verkligen inte att sånt ska behövas upplevas.

Jag vill inte ens åka till Polen mer, För det första så kommer allt påminna om min mamma och för det andra så skulle vi åkt dit en vecka efter hennes bortgång. Med henne då alltså. Men så blev det inte. Men fan vad jag längtade att få åka på den resan. Jag ville så gärna se polen med mamma ännu en gång.

Jag har ingen lust till något mer, jag har inte orken kvar, det ända som kommer från mig är smärta, tårar och HAT!
Jag vill inte leva såhär mer.


Min älskade mamma under sin sista Jul 2006 ÄLSKAR DIG ÄLSKAR DIG ÄLSKAR DIG!