Sanny

Efter praktiken var jag iväg och solade en stund, var så kallt ute så det kändes verkligen skönt. Sen blev det en lång powerwalk, det var så skönt. Varje gång jag känner mig nere och behöver rensa mitt huvud så går jag alltid ut och går, jag tänker bättre när jag vistas ute. Andas in lite frisk luft ( bortsett från alla avgaser givetvis) Brukar gå förbi sjukhuset. Då får jag alltid en klump i magen som vandrar upp mot halsen och kväver mig. Tänker bara på alla besök man gjorde där under dom två åren som var värst för mamma innan hennes bortgång. När jag tittar på sjukhuset så vill jag bara springa från byggnaden. Jag är så rädd för den. Minnena kommer tillbaka med. Började faktiskt gråta lite när jag tänkte på allt och såg sjukhuset. Kände mig lite dum eftersom folk gick förbi mig och alla bilar som mötte mig. Jag vill aldrig mer behöva gå in där mer. Jag  vet att jag ibland kanske måste gå in där och sen i framtiden med om man kanske blir sjuk eller någon i familjen blir sjuk.

Var inne på aftonbladet och kikade lite som vanligt. får syn på "Svenska Hjältar" och min blick fastnar direkt på Johanna 21 som bloggar om sitt liv och hur hon kämpar mot cancern. När jag läste och såg bilder på henne så började jag gråta. det är så orättvist. Hon är lika gammal som mig. Men jag är så glad att hon är STARK. Hon kommer klara detta. Hon hänvisade även till en annan sida. Madde, som dog nu i Måndes i sin säng, också cancer, lika gammal. Det går så fort..bara några dagar innan så bloggade hon. Jag lider verkligen med pojkvännen och familjen. VAR STARKA, HÅLL IHOP.

Jag tror att...de flesta som får diagnosen ...Cancer, blir mycket starkare. Det är underbart att människor blir starkare fast dom vet att dom har kanske något dödligt inom sig. Att bara hålla masken och försöka leva på som vanligt. Ni alla som har cancer eller haft och lever som vanligt och inte låter cancern trycka ner er är verkligen värda guld och starka som få.

Ni som inte vet, så dog min mamma i cancer 14 juni förra året. 1 månad och två dagar efter hon fyllt 50 år. Det var en av hennes önskan. Hennes andra önskan var att få uppleva min student, och det fick hon det med. Det betyder så hemskt mycket för mig att hennes önskningar uppfylldes. Än idag förstår jag inte att min mamma inte lever mer här på jorden. Jag sitter alltid och väntar på att hon ska ringa eller knacka på min dörr.  Det har verkligen varit ett tufft år för mig och jag försöker verkligen kämpa på varje dag men ibland lämnar jag det och låter mina känslor ta över. Man får vara ledsen och man måste vara ledsen annars klarar man inte av att bearbeta sorgen. Älskar dig mamma...Min ängel och bästa vän!  

Till anhöriga...prata ut om det blir för tungt i hjärtat, det hjälper. Det hjälper även mycket om man får prata ut med någon som upplevt exakt samma sak, man förstår varandra bättre. Jag pratar gärna med människor som upplevt samma sak . Vill man inte prata ut så vill man kanske skriva ut om sakerna, med andra.


Nu fick jag skriva av mig lite. Kändes skönt att skriva om just detta nu.

Kärlek till familj & vänner

Mamma, min ängel. Saknar dig så mycket. Det gör så ont
Min hjälte!